Filmvisning om Viome

Viome 14

Tack till er som dök upp på kvällens filmvisning på Syndikalistiskt Forum. Filmen som vi visade handlar om VioMe – en grekisk fabrik som hålls ockuperad av arbetarna sedan sex år tillbaka efter att den övergivits av de förra ägarna.

Idag driver arbetarna produktionen på egen hand, under jämlika och direktdemokratiska former. Hotet om vräkning är dock ständigt närvarande. Fabriken och maskinerna är ute för auktion, som en del av de tidigare ägarnas konkursbo. Genom protester har arbetarna vid flera tillfällen lyckats skjuta upp auktionsförfarandena, men enbart tillfälligt.

Tsipras regering har svikit sitt löfte om att legalisera ockupationen. Den lösning som hade behövts är att regeringen exproprierade fabriken och överlämnade äganderätten åt arbetarnas kooperativ. En sådan lösning är dock omöjlig så länge landets regering förblir i klorna på sina långivare (EU, ECB och IMF). Den grekiska statsskulden visar sig överallt vara hindret för arbetarklassens strävanden. Därför krävs det en genuin skuldavskrivning på det grekiska folkets villkor och ett slut på åtstramningarna.

Annonser

Ny leverans tvål från Viome

viome13

Ännu en leverans från arbetarkooperativet VioMe i Thessaloniki. I fem års tid har VioMe-arbetarna lyckats hålla igång produktionen sedan de ockuperade sin fabrik efter att den övergivits av de förra ägarna. Förut var det en fabrik för byggnadsmaterial, nu tillverkar de tvål och andra rengöringsprodukter. Produktionen sker under direktdemokratisk arbetarkontroll, utan några chefer. Arbetarna fattar alla beslut gemensamt, genom dagliga möten.

VioMe är ett positivt exempel på att arbetarna själva kan ta över produktionen. Dessutom är det en viktig knutpunkt för de många sociala rörelser som kämpar för att förbättra arbetarnas situation i Grekland. Inuti fabrikens lokaler har man skapat utrymme för en läkarklinik som erbjuder gratis sjukvård åt oförsäkrade arbetare i området. Dessutom har man upplåtit utrymmen till att lagra nödhjälpsartiklar för flyktingnätverk.

VioMe-arbetarna har fått kämpa hårt för att försvara sin ockupation. Konkursförvaltarnas planer på att auktionera ut marken har hittills avvärjts. Genom breda protestaktioner utanför domstolarna har man lyckats hindra auktionsförfarandena. Ännu har de dock inte vunnit. Ockupationen hotas från många håll och har mäktiga fiender i både staten och storföretagen. Deras styrka består i solidariteten från andra arbetare. Vill du också visa solidaritet med VioMe? Gå med i vår förening! Eller så kan du börja med att köpa deras tvål.

Grekiska arbetare protesterar mot Nato

Nato

En av våra medlemmar skriver om det grekiska NATO-motståndet i tidningen Proletären. Grekiska arbetare har den här sommaren protesterat mot landets deltagande i NATO-övningen ”Noble jump”.

I Sverige kommer det protesteras mot militärövningen Aurora 17 den 16 september. Vi i Föreningen Greklandsolidaritet är med som arrangör för en demonstration emot krigsövningen i Göteborg. Vi uppmuntrar alla freds- och neutralitetsanhängare att delta och sluta upp bakom parollerna:
– NATO ut ur Sverige
– Riv upp värdlandsavtalet
– Inga kärnvapen på svensk mark

Den militära kapprustningen är nämligen inte bara ett hot mot freden och säkerheten. Den innebär också en ekonomisk omfördelning av rikedom till kapitalets fördel, på arbetarklassens bekostnad. Detta kan vi lära av grekernas öde.

http://www.proletaren.se/utrikes-europa/grekiska-arbetare-protesterar-mot-nato

Grekland – demokratins dödsbädd

En av våra medlemmar skrivet i tidningen Internationalen om utvecklingen i Grekland. 

http://www.internationalen.se/2017/06/grekland-demokratins-dodsbadd/

oxi

Historien har ännu en gång bevisat att den egentligen aldrig återupprepas, utan enbart parodierar sig själv. Till femtioårsminnet av den grekiska militärkuppen har landets demokrati i praktiken åter upphävts. Denna gång syns dock inga stridsvagnar på gatorna. Trojkan har trätt i militärjuntans ställe. Så upphör den grekiska demokratin – inte med en smäll utan ett kvidande.

Den 21 april 1967 genomfördes en statskupp i Grekland. En grupp officerare tog makten och inledde en militärdiktatur som varade i sju år. Femtio år senare har den grekiska demokratin återigen gjort bankrutt. Ännu en gång har det folkliga inflytandet fått ge vika för den ekonomiska elitens intressen. Enbart dekoren har ändrats, och rollerna bytts ut. Nu är det landets långivare som tvingar folket till underkastelse – med åtstramningspaket istället för stridsvagnar.

I utbyte mot nödlån från den så kallade Trojkan (EU, ECB och IMF) har den grekiska regeringen tvingats agera mot sitt folkliga mandat. Den har skurit ner pensions- och sjukförsäkringsfonder, försämrat arbetsrätten och sålt ut offentliga tillgångar. Detta har bidragit till att 1,5 miljoner greker idag lever i extrem fattigdom.
Bland de offentliga tillgångar som redan har privatiserats ingår allmännyttiga tjänster som järnväg, postkontor samt buss- och spårvagnslinjer. Snart kommer även Atens och Thessalonikis vattenbolag att privatiseras. Detta trots att landets högsta domstol redan har förklarat en sådan transaktion olaglig, då den skulle strida mot det konstitutionella kravet på att säkerställa medborgarnas välfärd.

Trots att det aldrig förr har hållits så många val och folkomröstningar som under de senaste fem åren, så har folket aldrig haft så lite att säga till om. Det nationella parlamentet har i praktiken reducerats till en namnstämpel åt Trojkans diktat.
Den enda del av det offentliga vari befolkningen erkänns någon verklig delaktighet tycks vara statsskulden. Genom nedskärningar och lönesänkningar har det grekiska folket fått betala statens skulder. Detta är inte mer än rätt, har vi fått lära oss, eftersom befolkningen själv är skuld till krisen genom att ha levt över sina tillgångar.
Den främsta orsaken till den grekiska skuldkrisen var dock aldrig de offentliga utgifterna – utan bankernas tvivelaktiga utlåning. I utbyte mot höga räntor lånade de europeiska bankerna ut pengar till främst privata företag, banker och rika hushåll i Grekland. När krisen bröt ut blev dessa företrädesvis privata skulder överförda på staten. Statsskulden absorberade därmed bankernas förluster och lät kostnaderna föras över på folket.

Makten över den grekiska statens finanser ligger idag helt i händerna på Trojkan. I sitt nuvarande tillstånd är den grekiska ekonomin oförmögen att på egen hand finansiera återbetalningen av landets förfallna lån och obligationer. Därför är marknaden ovillig att låna pengar till Grekland. Inom eurosamarbetet finns heller ingen möjlighet att devalvera eller ställa in betalningarna på lånen. Det enda som återstår är därför att ta fortsatta lån från IMF och ECB, i utbyte mot nya åtstramningar.
De summor som den grekiska staten är skyldig sina långivare motsvaras inte av några förväntade framtida intäkter. Greklands ekonomi har krympt med mer än en fjärdedel sedan skuldkrisen. Det som regeringen, normalt sett, hade kunnat göra i ett sådant läge – sänka räntan och låta växelkursen falla, för att stimulera investeringar och gynna landets export – låter sig inte göras inom de nuvarande ramarna för eurosamarbetet. Den enda möjlighet som återstår för att stärka konkurrenskraften är så kallad intern devalvering, i form av lönesänkningar och nedskärningar.
Hittills har åtstramningspolitiken enbart förlamat den grekiska ekonomin. Det borde knappast förvåna någon. Privatiseringar och nedskärningar skapar förvisso kortsiktiga intäkter och besparingar för staten. Men på längre sikt försvagar de enbart landets produktivitet och därigenom dess förmåga att skapa ett ekonomiskt överskott.
Det borde därför inte heller förvåna någon att Trojkans ”sparåtgärder” inte har fått statsskulden att minska, utan tvärtom att öka – från 120 procent av BNP vid skuldkrisens utbrott år 2010 till nuvarande 182 procent.

Det är uppenbart att åtstramningspolitiken aldrig kommer befria Grekland från sina skulder. Det har heller aldrig varit dess syfte. Åtstramningarna är politiskt motiverade. De är ett uttryck för den kapitalistiska klassens strävan efter att stärka sin politiska och ekonomiska makt. Mot denna strävan står arbetarklassens krav på välfärd och politiskt inflytande. Därför måste skulden avskrivas och det grekiska folket låtas avgöra sitt öde på egen hand.