Fakta om Grekland: Lästips del 2

strikegreece

Eric Toussaint, Greece-Germany: who owes who? (Part 2) Creditors are protected, the people of Greece sacrified, Committee for the Abolition of Third World Debt, 6 november 2012 (http://cadtm.org/Greece-Germany-who-owes-who-Part-2)

Hans-Werner Sinn, en ekonom som varit ekonomisk rådgivare åt Angela Merkel, har sagt att Grekland mottagit stödpaket motsvarande 115 Marshallplaner. Detta påstående har formulerats på olika sätt men innehållet, att Grekland erhållit stödpaket men inte tagit till vara på omvärldens generositet, har upprepats så många gånger att det blivit till sanning.

Eric Toussaint, från Committe for the Abolition of Third World Debt, kommenterar denna ”sanning”  i ovanstående artikel. Han kallar detta drev mot Grekland för intellektuellt ohederligt: han skriver att Grekland aldrig fått några sådana summor och att de pengar Grekland mottagit kan knappast kallas för stöd. Nödlånen till Grekland har huvudsakligen gått till europeiska storbanker och har till väldigt liten del hamnat i det grekiska samhället.

Mellan 2000 och 2010 växte den grekiska privata sektorns skuldsättning; företag, hushåll och banker kunde låna billigt och det grekiska inträdet i eurozonen medförde ett stort inflöde av lånade pengar i den grekiska ekonomin. Europas storbanker kunde under 00-talet tjäna lätta pengar på att låna ut till Grekland, detta var riskabelt men bankerna visste att EU skulle backa upp dem vid eventuella problem.

När krisen slog till 2008 stod bankvärlden inför kollaps. Grekland kunde inte betala sina skulder och hade varit tvungen att ställa sin skuldbetalningar om inte den så kallade Trojkan gick in med stora nödlån. Som Toussaint skriver betalade Trojkan Grekland nödlån för att skydda de europeiska storbankerna. Till stor del gick  pengarna till Grekland sedan vidare som skuldbetalningar till banker i Frankrike, Tyskland och andra europeiska länder. Toussaint skriver:

The “aid” plans that have been set up since 2010 have first of all served the interests of private banks in the richest countries in the Eurozone, which had considerably increased their loans to both the private sector and public authorities in Greece in the 2000s. The loans granted to Greece by the Troika since 2010 have been used to pay back private Western banks, and have enabled them to minimize their losses as they withdraw from Greece. They were also used to recapitalise some private Greek banks, some of which are subsidiaries of foreign banks, French ones in particular.

Lånen var också dyra. T.ex. Frankrike har kunnat låna ut till Grekland till en ränta på 5 %. Detta har justerats sedan dess, då det väckt mycket missnöje, men långivarna har fortsatt kunnat tjäna pengar på den grekiska krisen och de så kallade ”stödpaketen”. De starkare länderna har kunnat låna billigt och låna ut dyrt.

Eurokrisen har över huvud taget sänkt skuldkostnaderna för Europas mäktigaste ekonomier, på bekostnad av länder som Grekland, Spanien och Portugal. Den accelerande krisen medförde kraftigt minskade kostnader för de lån Tyskland tagit; på en del lån har man inte behövt betala någonting.

Toussaint skriver:

The dominant Eurozone countries profit from the miseries of the periphery (Greece, Ireland, Portugal, Spain and those countries of the former Eastern Bloc which are now members of the EU). The aggravation of the Eurozone crisis, due to policies applied by its leaders and not to external phenomena, results in capital movements from the Periphery towards the Centre. France, Germany, Austria, Belgium, Finland, Luxembourg and the Netherlands profit from it in the form of a great reduction in the cost of financing their debts.

On the 1 January 2010 (before the Greek and Eurozone crises) the cost to Germany of emitting ten-year bonds was 3.4%. On the 23 May 2012 the cost had fallen to 1.4%, a reduction of 60% in the cost of financing. |14| According to the French financial daily ’Les Echos’, “a rough calculation shows that the savings on this reduced interest rate amount to 63 billion euros” |15| This is to be compared to the loan of 15 billion euros (of the 110 billion promised by the group of creditors) that were effectively lent (with interest – see above) by Germany to Greece between May 2010 and December 2011, within the framework of the first Troika “aid” plan. The total of German promises to Greece, taking into account the European decisions between 2010 and 2012, amounts to 67 billion euros. Despite the 63 billion euros already saved, as calculated by ‘Les Echos’, the greater part of this amount has not yet been remitted.

We have mentioned the 6- and 10-year rate for German borrowing. If we take the two-year rate, Germany issued bonds for this period on the 23 May 2012 at zero interest. |16| At the beginning of the year Germany borrowed 3.9 billion euros at negative interest rates. The newspaper ’Le Soir’ noted on 23 May 2012: “Investors will receive, in six months time, a slightly reduced repayment on their loan (less 0.0112%)”. |17|

If there happened to be a grain of truth in the flow of lies concerning Greece, Spain or Portugal we should read that Greece enables Germany and other strong Eurozone countries to make considerable savings. To the list of advantages reaped by Germany and the other strong European Union countries should be added the following elements.

Eric Toussaint skriver också att pressen mot Europas fattigare länder fungerar som ett instrument för att pressa villkoren för arbetare i de rikare länderna; det finns mekanismer i EU-strukturerna som håller lönerna nere och som gynnar storföretagens intressen. Är det detta samhälle vi vill ha?

Annonser

Fakta om Grekland: Lästips del 1

greecestrike1

Paul Krugman, Ending Greece’s Nightmare, The New York Times, 26 januari 2015  (http://www.nytimes.com/2015/01/26/opinion/paul-krugman-ending-greeces-nightmare.html)

Första halvåret 2015 blossade debatten om den grekiska krisen upp på nytt då det radikala vänsterpartiet Syriza vann makten i januari och partiledaren Alexis Tsipras meddelade världen att det fick vara ett slut på nedskärningarna och den nyliberala politikens Europa. Den politiska och ekonomiska makten gick in för att underminera den nyvalda regeringen och återigen fick vi höra om ett Grekland som inte tagit sitt ansvar och vars befolkning som inte betalat skatt, om att de helt enkelt fick skylla sig själva medan de länder som lånat ut pengar varit givmilda och generösa gentemot Grekland.

I texten vi länkar till här tar Paul Krugman, ekonom som vann Ekonomipriset till Alfred Nobels minne år 2008, sin utgångspunkt i det avtal Grekland ingick med den så kallade Trojkan (IMF, ECB, EU) i maj 2010, då Grekland tvingades till hårda åtstramningar i utbyte mot stora nödlån. IMF beräknade att den grekiska ekonomin skulle krympa 2011 för att från och med 2012 börja växa. Arbetslösheten skulle också från och med 2012 börja minska. Åtstramningarna uppfattades som vägen ur krisen.

Men det blev i själva verket tvärtom och sedan det första åtstramningspaketet för fem år sedan har krisen accelererat och fördjupats.

Paul Krugman vänder sig också emot påståendet att problemet varit att Grekland i realiteten inte genomfört de nödvändiga nedskärningarna, att de inte ansträngt sig nog. Fakta är, konstaterar Krugman, att åtstramningarna varit mycket större än det ursprungligen avtalades om. Grekland har genomgått ett stålbad.

Han skriver:

”What went wrong? I fairly often encounter assertions to the effect that Greece didn’t carry through on its promises, that it failed to deliver the promised spending cuts. Nothing could be further from the truth. In reality, Greece imposed savage cuts in public services, wages of government workers and social benefits. Thanks to repeated further waves of austerity, public spending was cut much more than the original program envisaged, and it’s currently about 20 percent lower than it was in 2010.

[…]

Why were the original projections so wildly overoptimistic? As I said, because supposedly hardheaded officials were in reality engaged in fantasy economics. Both the European Commission and the European Central Bank decided to believe in the confidence fairy — that is, to claim that the direct job-destroying effects of spending cuts would be more than made up for by a surge in private-sector optimism. The I.M.F. was more cautious, but it nonetheless grossly underestimated the damage austerity would do.

And here’s the thing: If the troika had been truly realistic, it would have acknowledged that it was demanding the impossible. Two years after the Greek program began, the I.M.F. looked for historical examples where Greek-type programs, attempts to pay down debt through austerity without major debt relief or inflation, had been successful. It didn’t find any.”

Trojkans uppfattningar har inte varit något annat än fantasier. Ändå har dess insitutioner läxat upp Tsipras så att den grekiska vänsterregeringen slutligen kapitulerade inför Trojkans krav i juli i år. Fortfarande är en politisk rörelse som kämpar för att få ett slut på åtstramningarna och den nyliberala politiken lika nödvändig nu som i januari.