Grekland – demokratins dödsbädd

En av våra medlemmar skrivet i tidningen Internationalen om utvecklingen i Grekland. 

http://www.internationalen.se/2017/06/grekland-demokratins-dodsbadd/

oxi

Historien har ännu en gång bevisat att den egentligen aldrig återupprepas, utan enbart parodierar sig själv. Till femtioårsminnet av den grekiska militärkuppen har landets demokrati i praktiken åter upphävts. Denna gång syns dock inga stridsvagnar på gatorna. Trojkan har trätt i militärjuntans ställe. Så upphör den grekiska demokratin – inte med en smäll utan ett kvidande.

Den 21 april 1967 genomfördes en statskupp i Grekland. En grupp officerare tog makten och inledde en militärdiktatur som varade i sju år. Femtio år senare har den grekiska demokratin återigen gjort bankrutt. Ännu en gång har det folkliga inflytandet fått ge vika för den ekonomiska elitens intressen. Enbart dekoren har ändrats, och rollerna bytts ut. Nu är det landets långivare som tvingar folket till underkastelse – med åtstramningspaket istället för stridsvagnar.

I utbyte mot nödlån från den så kallade Trojkan (EU, ECB och IMF) har den grekiska regeringen tvingats agera mot sitt folkliga mandat. Den har skurit ner pensions- och sjukförsäkringsfonder, försämrat arbetsrätten och sålt ut offentliga tillgångar. Detta har bidragit till att 1,5 miljoner greker idag lever i extrem fattigdom.
Bland de offentliga tillgångar som redan har privatiserats ingår allmännyttiga tjänster som järnväg, postkontor samt buss- och spårvagnslinjer. Snart kommer även Atens och Thessalonikis vattenbolag att privatiseras. Detta trots att landets högsta domstol redan har förklarat en sådan transaktion olaglig, då den skulle strida mot det konstitutionella kravet på att säkerställa medborgarnas välfärd.

Trots att det aldrig förr har hållits så många val och folkomröstningar som under de senaste fem åren, så har folket aldrig haft så lite att säga till om. Det nationella parlamentet har i praktiken reducerats till en namnstämpel åt Trojkans diktat.
Den enda del av det offentliga vari befolkningen erkänns någon verklig delaktighet tycks vara statsskulden. Genom nedskärningar och lönesänkningar har det grekiska folket fått betala statens skulder. Detta är inte mer än rätt, har vi fått lära oss, eftersom befolkningen själv är skuld till krisen genom att ha levt över sina tillgångar.
Den främsta orsaken till den grekiska skuldkrisen var dock aldrig de offentliga utgifterna – utan bankernas tvivelaktiga utlåning. I utbyte mot höga räntor lånade de europeiska bankerna ut pengar till främst privata företag, banker och rika hushåll i Grekland. När krisen bröt ut blev dessa företrädesvis privata skulder överförda på staten. Statsskulden absorberade därmed bankernas förluster och lät kostnaderna föras över på folket.

Makten över den grekiska statens finanser ligger idag helt i händerna på Trojkan. I sitt nuvarande tillstånd är den grekiska ekonomin oförmögen att på egen hand finansiera återbetalningen av landets förfallna lån och obligationer. Därför är marknaden ovillig att låna pengar till Grekland. Inom eurosamarbetet finns heller ingen möjlighet att devalvera eller ställa in betalningarna på lånen. Det enda som återstår är därför att ta fortsatta lån från IMF och ECB, i utbyte mot nya åtstramningar.
De summor som den grekiska staten är skyldig sina långivare motsvaras inte av några förväntade framtida intäkter. Greklands ekonomi har krympt med mer än en fjärdedel sedan skuldkrisen. Det som regeringen, normalt sett, hade kunnat göra i ett sådant läge – sänka räntan och låta växelkursen falla, för att stimulera investeringar och gynna landets export – låter sig inte göras inom de nuvarande ramarna för eurosamarbetet. Den enda möjlighet som återstår för att stärka konkurrenskraften är så kallad intern devalvering, i form av lönesänkningar och nedskärningar.
Hittills har åtstramningspolitiken enbart förlamat den grekiska ekonomin. Det borde knappast förvåna någon. Privatiseringar och nedskärningar skapar förvisso kortsiktiga intäkter och besparingar för staten. Men på längre sikt försvagar de enbart landets produktivitet och därigenom dess förmåga att skapa ett ekonomiskt överskott.
Det borde därför inte heller förvåna någon att Trojkans ”sparåtgärder” inte har fått statsskulden att minska, utan tvärtom att öka – från 120 procent av BNP vid skuldkrisens utbrott år 2010 till nuvarande 182 procent.

Det är uppenbart att åtstramningspolitiken aldrig kommer befria Grekland från sina skulder. Det har heller aldrig varit dess syfte. Åtstramningarna är politiskt motiverade. De är ett uttryck för den kapitalistiska klassens strävan efter att stärka sin politiska och ekonomiska makt. Mot denna strävan står arbetarklassens krav på välfärd och politiskt inflytande. Därför måste skulden avskrivas och det grekiska folket låtas avgöra sitt öde på egen hand.

Annonser